En dag, för inte allt för längesedan, stod det en man i en gränd. Han var smutsig, trasig och ful. Men han var stor, riktigt riktigt stor. Hans storlek var av den graden att den skrämde små barn och fick vuxna män och kvinnor att betrakta honom med paranoida blickar. Hans armar, som inte bara var ovanligt långa utan även breda, påminde mer om mastar på ett skepp än något som var fäst på en smutsig profets kropp. Jo, denna enorma man var inget mindre än en profet. Han förklarade världens gång för de få människor som vågade sig in i denna trånga, mörka, skitiga gränd som Profeten kallade för sitt hem. En sen, mörk och regnig april kväll predikade han om oändlighet.

"Ett oändligt tal, jo det är minsann oändligt. Man kan inte se dess början, ty det har ingen, man kan inte se dess slut, ty det har inget. Man kan ta bort en händelse, och vi har fortfarande en oändlig mängd händelser. Det har så att säga ingen påverkan om vi drar bort, och att lägga till ett tal på ett oändligt tal, ja jag är kanske ingen doktor i matematik, men tanken ter sig onekligen absurd. Så när startade världen, undrar du kanske? Jo, för en lång tid sedan. För en lång lång tid sedan."

Jag tittade upp, för man fick alltid titta upp när Profeten talade, och såg att i hans enorma händer vilade en skylt. Den var liten, vilket gjorde att hela situtionen fick ett smått absurt drag. Jag såg att hans ögon formligen glödde under hans toviga hår. På skylte stod det:

"En evighet mellan världen och oändligheten"