Efter ett kallt och regnit möte med Profeten i hans trånga, unkna och för kvällen översvämmade gränd, blev jag tillsagd att titta bakåt. Att återbesöka redan känd terräng. Marker jag trodde var fullt utforskade, helt utan överraskningar. Självklart följde jag Profetens ord och tog två, eller snarare tre, fyra steg tillbaka. Således har jag grävt upp dessa gamla plattor.

Jens Lekman återkommer med jämna mellanrum men han har faktiskt släppt (dock endast på cd-r och mp3) en liten pärla jag helt glömt bort. I Killed The Party Again är Lekman på sitt allra lekfullaste humör. Här har vi somriga vackra sommarlåtar, en sanslöst svängig samplingsorgie och en underbar version av Someone To Share My Life With. Den finns att hitta här för alla som inte redan har laddat ner den. Passa då även på att ladda ner den svenska versionen av Mapleleaves.

För en tid sen pratade Rickard och jag om att post-rock är en ganska smärtsam sak att uppleva nu för tiden. Bland annat sa jag att jag aldrig skulle få för mig att lyssna på Godspeeds Your Black Emperors magnum opus Lift Your Skin Like Antennas To Heaven. Att jag var så trött på post-rocken att tanken på att plocka fram ett gammalt GSYBE! album inte ens fanns. Profeten sa till mig att det fanns nya sidor att se. Profeten hade så klart rätt. Lift Your... är verkligen ett mäktigt album. Men nu skulle jag vilja påstå att dess styrka finns mellan crescendona. Det är när tempot dras ner som GSYBE! visar sin riktiga styrka. T.ex. blir här arvet från Brian Eno, något jag tidigare inte reflekterat alls över, tydligt. Det är bara att lyssna igen, om ni inte gjort det på länge.

Vashti Bunyan släppte 1969 ett klassiskt folkalbum. Förra året återutgavs det med en rad extraspår. Albumet heter Just Another Diamond Day och måste höras av alla. Hennes lågmälda, väna fast samtidigt styrkefulla röst är så otrolig vacker.

Profeten fick mig också att gräva upp en gammal electronica klassiker. Eller electronica är kanske inte rätt ord. Sparsam, nästan minimalistisk ljudbild. Man få ha lite tålamod, för belöningen är närmast guldvärd. Ryoji Ikedas +/- borde alla någon gång hört. Det är en modern klassiker som fortfarande låter hur fräsch som helst.